Det hade varit så flera gånger förut, ja ofta, men aldrig så påtagligt och markant. Man arbetar i en given riktning, ju envisare desto osäkrare man är och desto mindre man har att gå efter.

Man säger sig att när ögonblicket är inne står det en fritt att göra helt om och söka sig fram på nya vägar.

Man skickar ut inspektörer till höger och vänster. Man tror att man står och stampar på samma fläck, men sedan upptäcker man ett nytt litet faktum och börjar försiktigt gå vidare.

Och så plötsligt, i det ögonblick då man minst anar det, tappar man greppet om utredningen. Man bestämmer inte över den själv längre. Det är omständigheterna som tar kommandot och tvingar en att vidta mått och steg som man inte hade förutsett, som man inte är beredd på.

Vid sådana tillfällen har man att genomlida en eller flera timmar av olust. Man frågar sig om man inte ända från början slog in på fel väg och om man inte kommer att hamna i tomma intet, eller, vad värre är, att ställas inför en realitet som inte alls liknar den man hade tänkt sig.